http://www.youtube.com/watch?v=206nXZOrq5c&feature=player_detailpage

"Put up goals, and achieve them. It will make you so happy in the end. "

So I've decided. Get in to the programme and get my exam with great results. Before I'm 25 I wanna be done.

I am going to do things that make me happy, I wanna meet new people, I wanna look good, I wanna make money and I want to feel secure.

I want to paint and write. I want to be in love and be loved back for real. I want to smoke slim virginias. I want to have skirts and high heels, have long hair.

I want to have the best self-esteem. I want to live. Without regrets.

Förort, 15:49, 6 februari

Lägenheten är tom när hon öppnar ögonen. Dammkorn dansar i det tynande solljuset, det är så tyst, så tyst här ute mitt i ingenstans. Det enda som hörs är "satansbarnet" på våningen ovanför dem, som Danijel kallar det. Små, glada fotsteg. Hon störs inte. Mannen som bor våningen under är knäpptyst, säger knappt hej i trapphuset heller. Hon sträcker på sin bleka, taniga kropp. Det enda som hon hittade i skåpet igår var några dadlar och mariekex, men nu är hon så trött så hunger knappt känns. Hon är arg, man lämnar inte någon ensam i en lägenhet utan mat eller åtminstone pengar. Upprörd, muttrar hans namn blandat med svordomar. Långsamt håller hon på att somna till igen på madrassen på golvet, men vaknar till liv av en kraftig duns från våningen under. Hon sätter sig upp, drar på sig en av hans fleecetröjor och försöker värma sina blåa fingrar, iskalla. Ännu en duns och ett glädjerop på vad hon antar är arabiska. Kan det vara den tysta grannen, tänker hon för sig själv och föreställer sig den blyge mannen dansa runt i lägenheten och skrika på arabiska. Hon skrattar för sig själv. Tittar på klockan. 15:51. Hon bestämmer sig för att planka in mot city och försöka få tag på något ätbart. Hon struntar totalt i vad Danijel tjatade om; lämna inte lägenheten, gå inte ut, gå verkligen inte ut för då blir jag förbannad, stan är inte som den en gång var, flickor som du ska inte vara ensamma.  Hon fnyser, han skulle bara veta, hon har klarat sig sedan unga år på egen hand. Han är bara svartsjuk när andra män tittar på henne. Så hon sätter på sig de gamla jeansen, jackan, mössan och de slitna conversen. Innan hon går slänger hon en blick på sig själv i spegeln. Hej, vem fasiken är du? mimar hon i spegeln och stirrar in i sina stora ögon. Känner knappt igen sig längre. Släcker lyset och vandrar ner för trappan. En våning under får hon en idé.

Flygplats, 14:23, 6 februari

Aziz är redan på väg ut när den äldre damen skriker högt och hysteriskt. Han går lugnt, men kan inte hjälpa svetten som porlar vid tinningarna. Två år har han spenderat med detta, men adrenalinet slutar aldrig komma. Han sväljer flera gånger, saliven torkar ut, han hostar lite torrt och ler nervöst mot en vakt som springer i rask takt mot det hysteriska skriket. Ma valise! Quelqu'un a volé mon bagage! Aidez-moi!  Tio meter kvar. Åtta. Lugnt, Aziz, gå lugnt. Fem. Fyra.

Tre. Två. En. Ute.

Aziz: Taxi! Taaaaxi!

Han sätter sig i den rökiga taxin, skinnsätet gnisslar när han sätter sig.

Aziz: Just go.

Förare: Where?

Aziz: Just go. I tell soon.

Förare: Whatever.

Taxiföraren sätter på radion, en marijuanaluktande reggaelåt, och kör sakta men säkert ut på motorvägen. Aziz tittar bak på väskan. Snart kommer det roliga, själva öppnandet. Gårdagens vinst var inte den bästa, men enligt hans självförda statistik bör det i sådana fall vara en ganska bra dag idag. Nästa aldrig två dåliga väskor på raken, och tre har aldrig inträffat. Han är för skicklig på att avläsa människor för att det ska handla om tur och otur. Pengar syns i ögonen på människor. Eller åtminstone på skorna. Dyra skor på män och fina smycken på kvinnor.

Förare: You from here?

Han skakar på huvudet, men utan att svara. Efter snart en timme är de framme i förorten där han hyr sin lägenhet. Han slänger två femhundringar till taxiföraren som stiger ut för att hjälpa honom med väskan. Men likt en hund som vaktar sin matskål tittar han ilsket och varnande in i förarens ögon som blir paralyserad, och han öppnar bakluckan själv, säger thanks  och drar väskan fram till porten. Så fort han öppnar dörren fylls hans lungor av den unkna, dammiga trapphuslukten, men han associerar den med hemma, eller i alla fall hemma i det här landet. Han blir lugn, och den sista droppe adrenalin som finns kvar försvinner ut i blodet.

Källare, 11:03, 5 februari

Ozzy: Herregud... Vad fan är det här för något?

Vito: Sjuttiotvå renrasiga bengalkatter, direktimport från Turkmenistan tror jag... En specialvariant. De brukar inte vara svarta, men de här är det. Men jag kan ju bara säga att jag inte direkt skulle vilja kela med en av dessa jäklar, de är blodtörstiga som pitbulls. Hoppas bara att tanterna inte bryr sig. De har ju stamtavla i alla fall.

Ozzy: Är du helt sjuk i huvudet?! Vad ska jag med sjuttiotvå katter till, va?! Seriöst, jag tror inte mina ögon längre.

Oz drar en hand genom sin svettiga hårbotten, det mörkblonda håret glänser i den varma, mörka källaren. Ett konstant jamande blandat med den fräna kisslukten framkallar migrän hos honom, han tänder en cigarett för att dämpa den. Han drar ett djupt bloss och stirrar ut över de rostiga burarna som är staplade på varandra, fyllda med kolsvarta katter. De hasselnötsbruna ögonen är torra och trötta, för lite sömn och pengar, för mycket stress och oro.

Vito: Du ska bara veta hur mycket kärringarna betalar för kräken.

Ozzy: Vaddå, menar du pälsen?

Vito: Nej, herregud. Djuret. Levande.

Ozzy: Du... Jag är inte så desperat att jag ska börja kränga katter. Inte än i alla fall.

Vito tittar oskyldigt på honom, oförstående och blåögt. Han ser ut som ett litet barn; kort, satt, skäggig. Nej, snarare som en av de sju dvärgarna.

Vito: Du sa ju...

Ozzy: Lägg. Av. Jag säljer konst, och det enda sättet för dig att sälja odjuren till mig är om du flår dem och gör en stor, fet päls av dem. Då, kanske.

Den korta italienaren suckar och går mot dörren. Innan Ozzy också går ut sparkar han till en av de lägsta burarna så att katterna i den skriker till gällt. Han skrattar och går ut genom dörren.

Förort, 10:11, 5 februari

Fredag morgon. Som vanligt har Danijel varit vaken sedan fem, men han låter henne sova. Han dricker sitt kaffe med fyra skedar socker, det har blivit fyra koppar hittills, sexton skedar socker. Rastlöst knappar han på datorn, tittar på Ebay, kollar sin mail, 27 nya meddelanden. Allt från Enlarge Your Manhood till Tack Danijel för din anmälan, men tyv... Han stänger ner skärmen, kränkt. Han skulle aldrig ha sökt platsen. Kränkt kränkt kränkt. Tänk om de visste vad de tackade nej till. "Dra åt helvete, jävla... Jävla socialistkapitalistiska rasister." Han dricker det sista ur koppen, sockerchock, allt har hamnat på bottnen. En bunt vita kuvert ligger på hallsmattan i en fin liten hög. Han är pedantiskt i allt han gör. I garderoben är allt sorterat i färger och perfekt vikt, det finns inte ett dammkorn i lägenheten, vartenda fönster är skinande rent och även han är kliniskt hygienisk. Han brukar tjata på henne, han förstår helt enkelt inte hur någon som är så vacker kan vara så grisig. Slänger kläder överallt, smink och böcker härs och tvärs. Oreda gör honom galen, men hon är trots allt bara 16, han försöker att komma ihåg. Han kastar en blick på henne där hon ligger i sängen i hans kalsonger och en gulrandig Marlborotröja. Cigaretter hatar han också, speciellt kvinnor som röker äcklar honom. Klockan är snart nio, han borde väcka henne så hon hinner iväg till skolan. Skruvar på sig i stolen, tittar på klockan, tittar på henne, tittar på klockan. Hon är trött, han låter henne sova. Dessutom behöver han hjälp med tvätten klockan två.

Flygplats, 08:44, 3 februari

Aziz har kostat på sig en taxi dagen till ära. Bilturen har gjort honom sömnig och vindar slår honom i ansiktet när han stiger ur. Taxichauffören önskar honom trevlig resa och ler sitt bredaste leende efter den dryga dricksen han precis fått, Aziz ler, orkar inte förklara. Om han fick skulle han resa hem till sin familj, mamma, pappa, alla syskonen och deras familjer, kusiner, vänner, farbröder och mostrar i Bejaía. Där skiner solen idag, det är han säker på,  och även om den inte skulle göra det skulle han inte bry sig, inte det minsta. Aziz har inte varit hemma på snart sju år. På sju år. Han lyckades få asyl i Sverige då han sagt att han flytt förföljelser i Irak men det gäller inte längre, illegal invandrare. Det är precis vad Aziz är. Och inte är han kurd från Irak heller. Quelle plaisanterie! Hans familj har ett stort hus längs den algeriska kusten, två bilar och alla är utbildade. Mat på spisen varje kväll. Hans mun vattnas när han tänker på mammas mat, mamma...  Hans tankar flyger iväg till en annan plats på jorden men vaknar snart till liv igen då polissirenerna börjar tjuta. Panik. Blodet strömmar, han blir alldeles svettig och illamående. Reptilhjärnan säger spring spring spring, men intellektet säger åt honom att låtsas som ingenting. Intellektet vinner. Polisbilen åker förbi honom och han kan lugnt gå in på Terminal 5. Smått chockad, men mest lättad ställer han sig på sin favoritplats. Här har han perfekt utsikt, nu börjar dagens arbete. Varsamt knäcker han fingerlederna, en för en, värmer upp och spanar efter sitt första byte.

Gata, ?, ?

En liten, svart katt med iskallt gröna ögon sitter under en bil i hopp om att undkomma den snö som långsamt dalar. Det är en katt utan namn och utan hem, ingen identitet. Ingen historia. En gång hade den kanske ett hem, kanske en gång när den var liten och söt, tiden innan den blev en börda. Ett hem innanför porten som den brukade sitta utanför, jamandes i hopp om att få komma in. Men den svarta kattens historia spelar ingen roll egentligen. Och jamandet har den sedan länge upphört med. Den slickar ett sår på ena tassen och stirrar knäpptyst ut över den tomma gatan.