Förort, 15:49, 6 februari

Lägenheten är tom när hon öppnar ögonen. Dammkorn dansar i det tynande solljuset, det är så tyst, så tyst här ute mitt i ingenstans. Det enda som hörs är "satansbarnet" på våningen ovanför dem, som Danijel kallar det. Små, glada fotsteg. Hon störs inte. Mannen som bor våningen under är knäpptyst, säger knappt hej i trapphuset heller. Hon sträcker på sin bleka, taniga kropp. Det enda som hon hittade i skåpet igår var några dadlar och mariekex, men nu är hon så trött så hunger knappt känns. Hon är arg, man lämnar inte någon ensam i en lägenhet utan mat eller åtminstone pengar. Upprörd, muttrar hans namn blandat med svordomar. Långsamt håller hon på att somna till igen på madrassen på golvet, men vaknar till liv av en kraftig duns från våningen under. Hon sätter sig upp, drar på sig en av hans fleecetröjor och försöker värma sina blåa fingrar, iskalla. Ännu en duns och ett glädjerop på vad hon antar är arabiska. Kan det vara den tysta grannen, tänker hon för sig själv och föreställer sig den blyge mannen dansa runt i lägenheten och skrika på arabiska. Hon skrattar för sig själv. Tittar på klockan. 15:51. Hon bestämmer sig för att planka in mot city och försöka få tag på något ätbart. Hon struntar totalt i vad Danijel tjatade om; lämna inte lägenheten, gå inte ut, gå verkligen inte ut för då blir jag förbannad, stan är inte som den en gång var, flickor som du ska inte vara ensamma.  Hon fnyser, han skulle bara veta, hon har klarat sig sedan unga år på egen hand. Han är bara svartsjuk när andra män tittar på henne. Så hon sätter på sig de gamla jeansen, jackan, mössan och de slitna conversen. Innan hon går slänger hon en blick på sig själv i spegeln. Hej, vem fasiken är du? mimar hon i spegeln och stirrar in i sina stora ögon. Känner knappt igen sig längre. Släcker lyset och vandrar ner för trappan. En våning under får hon en idé.