Flygplats, 14:23, 6 februari

Aziz är redan på väg ut när den äldre damen skriker högt och hysteriskt. Han går lugnt, men kan inte hjälpa svetten som porlar vid tinningarna. Två år har han spenderat med detta, men adrenalinet slutar aldrig komma. Han sväljer flera gånger, saliven torkar ut, han hostar lite torrt och ler nervöst mot en vakt som springer i rask takt mot det hysteriska skriket. Ma valise! Quelqu'un a volé mon bagage! Aidez-moi!  Tio meter kvar. Åtta. Lugnt, Aziz, gå lugnt. Fem. Fyra.

Tre. Två. En. Ute.

Aziz: Taxi! Taaaaxi!

Han sätter sig i den rökiga taxin, skinnsätet gnisslar när han sätter sig.

Aziz: Just go.

Förare: Where?

Aziz: Just go. I tell soon.

Förare: Whatever.

Taxiföraren sätter på radion, en marijuanaluktande reggaelåt, och kör sakta men säkert ut på motorvägen. Aziz tittar bak på väskan. Snart kommer det roliga, själva öppnandet. Gårdagens vinst var inte den bästa, men enligt hans självförda statistik bör det i sådana fall vara en ganska bra dag idag. Nästa aldrig två dåliga väskor på raken, och tre har aldrig inträffat. Han är för skicklig på att avläsa människor för att det ska handla om tur och otur. Pengar syns i ögonen på människor. Eller åtminstone på skorna. Dyra skor på män och fina smycken på kvinnor.

Förare: You from here?

Han skakar på huvudet, men utan att svara. Efter snart en timme är de framme i förorten där han hyr sin lägenhet. Han slänger två femhundringar till taxiföraren som stiger ut för att hjälpa honom med väskan. Men likt en hund som vaktar sin matskål tittar han ilsket och varnande in i förarens ögon som blir paralyserad, och han öppnar bakluckan själv, säger thanks  och drar väskan fram till porten. Så fort han öppnar dörren fylls hans lungor av den unkna, dammiga trapphuslukten, men han associerar den med hemma, eller i alla fall hemma i det här landet. Han blir lugn, och den sista droppe adrenalin som finns kvar försvinner ut i blodet.