Flygplats, 08:44, 3 februari

Aziz har kostat på sig en taxi dagen till ära. Bilturen har gjort honom sömnig och vindar slår honom i ansiktet när han stiger ur. Taxichauffören önskar honom trevlig resa och ler sitt bredaste leende efter den dryga dricksen han precis fått, Aziz ler, orkar inte förklara. Om han fick skulle han resa hem till sin familj, mamma, pappa, alla syskonen och deras familjer, kusiner, vänner, farbröder och mostrar i Bejaía. Där skiner solen idag, det är han säker på,  och även om den inte skulle göra det skulle han inte bry sig, inte det minsta. Aziz har inte varit hemma på snart sju år. På sju år. Han lyckades få asyl i Sverige då han sagt att han flytt förföljelser i Irak men det gäller inte längre, illegal invandrare. Det är precis vad Aziz är. Och inte är han kurd från Irak heller. Quelle plaisanterie! Hans familj har ett stort hus längs den algeriska kusten, två bilar och alla är utbildade. Mat på spisen varje kväll. Hans mun vattnas när han tänker på mammas mat, mamma...  Hans tankar flyger iväg till en annan plats på jorden men vaknar snart till liv igen då polissirenerna börjar tjuta. Panik. Blodet strömmar, han blir alldeles svettig och illamående. Reptilhjärnan säger spring spring spring, men intellektet säger åt honom att låtsas som ingenting. Intellektet vinner. Polisbilen åker förbi honom och han kan lugnt gå in på Terminal 5. Smått chockad, men mest lättad ställer han sig på sin favoritplats. Här har han perfekt utsikt, nu börjar dagens arbete. Varsamt knäcker han fingerlederna, en för en, värmer upp och spanar efter sitt första byte.