Källare, 11:03, 5 februari

Ozzy: Herregud... Vad fan är det här för något?

Vito: Sjuttiotvå renrasiga bengalkatter, direktimport från Turkmenistan tror jag... En specialvariant. De brukar inte vara svarta, men de här är det. Men jag kan ju bara säga att jag inte direkt skulle vilja kela med en av dessa jäklar, de är blodtörstiga som pitbulls. Hoppas bara att tanterna inte bryr sig. De har ju stamtavla i alla fall.

Ozzy: Är du helt sjuk i huvudet?! Vad ska jag med sjuttiotvå katter till, va?! Seriöst, jag tror inte mina ögon längre.

Oz drar en hand genom sin svettiga hårbotten, det mörkblonda håret glänser i den varma, mörka källaren. Ett konstant jamande blandat med den fräna kisslukten framkallar migrän hos honom, han tänder en cigarett för att dämpa den. Han drar ett djupt bloss och stirrar ut över de rostiga burarna som är staplade på varandra, fyllda med kolsvarta katter. De hasselnötsbruna ögonen är torra och trötta, för lite sömn och pengar, för mycket stress och oro.

Vito: Du ska bara veta hur mycket kärringarna betalar för kräken.

Ozzy: Vaddå, menar du pälsen?

Vito: Nej, herregud. Djuret. Levande.

Ozzy: Du... Jag är inte så desperat att jag ska börja kränga katter. Inte än i alla fall.

Vito tittar oskyldigt på honom, oförstående och blåögt. Han ser ut som ett litet barn; kort, satt, skäggig. Nej, snarare som en av de sju dvärgarna.

Vito: Du sa ju...

Ozzy: Lägg. Av. Jag säljer konst, och det enda sättet för dig att sälja odjuren till mig är om du flår dem och gör en stor, fet päls av dem. Då, kanske.

Den korta italienaren suckar och går mot dörren. Innan Ozzy också går ut sparkar han till en av de lägsta burarna så att katterna i den skriker till gällt. Han skrattar och går ut genom dörren.